måndag 17 augusti 2015

Blå bandet - några reflektioner

För utmaningens skull valde jag att i huvudsak paddla längs kusten själv. Hade inte så mycket till val å andra sidan då ingen jag känner var intresserad av att följa med mig hela sträckan. Det spelar ingen roll för den allra största utmaningen är distansen och inte ensamheten, tänkte jag då. Vilket naivt antagande! Visst, de två första veckorna är inga problem, snarare tvärtom. Skönt att få lite egentid och inte störas av människor, bilar och allt annat som hör stora städer till. Vecka tre gick också bra men sen började vardagen gå i stå och särskilt när väderförhållandena var lite sämre. Första gången tankarna på att bryta dök upp var när jag en kall och blåsig dag tältade på en offentlig badstrand i Skåne. Kände ingen glädje och att vara ifrån alla bekvämligheter var snarare en belastning än en befrielse. Insåg klart och tydligt vad och vem som betyder mest. Den stunden och många liknande därefter hade sällskap varit oerhört uppskattat och välbehövligt, men det var först då jag verkligen förstod det fullt ut. Att ha någon att dela alla mörka och ljusa stunder med eller bara någon att prata med kan göra väldigt stor skillnad för humöret, motivationen och inspirationen.
 
Ensam på havet. Foto: Holger Hansson-Palo.
 
Ni som funderar på att göra hela kusten ensamma, fundera en gång till! Det är en enorm skillnad att paddla själv eller i sällskap. Särskilt under längre överfarter eller blåsiga dagar, dagar när du många gånger måste kliva ur din komfortzon. Jag har flera gånger under resan mer eller mindre tvingat iväg mig själv när jag allra helst bara hade velat krypa ner i sovsäcken och blundat. Ensam på tur kan vara väldigt tufft många stunder men värdet av prestationen blir högre och jag tror självkänslan och självbilden stärks desto mer och desto tydligare än om man hade haft sällskap.
 
Målgången vid Haparanda. Foto: Samuel Hedlund.
 
Vad kommer jag sakna?
  • Friheten över att ensam vara ute i naturen och kunna styra dagen precis som jag vill. Ingen stress och ingen som styr min vardag.
  • De roingivande stunderna när tältet är på plats, maten på spisen, havet helt stilla och solen på väg ner.
  • Känslan av att för egen maskin fixa de dagliga utmaningarna.

 
Vad kommer jag inte sakna?
  • Fåglar som vaktar sina ungar, i synnerhet tärnor, måsar och havstrutar.
  • Dagligen packa i och ur kajaken.
  • Rädslan och oron vid långa överfarter.
  • Skånekusten.
  • Myggen samt knotten längs Norrlandskusten.

4 kommentarer:

  1. Bra sammanfattning av HBB-känslor. Jag känner igen mig en hel del i din beskrivning.

    //Peter

    SvaraRadera
  2. Jag har följt din väldokumenterade tur med intresse. Tanken om ensamheten är intressant. Själv har jag inte haft problem med det under veckolånga turer, men det ändrar sig säkert som du skrev efter en längre tid. Speciellt kan jag tänka mig att det blir jobbigt när man ligger inblåst.

    -Peter, som i något skede vill paddla den mycket kortare finska kusten ensam.

    SvaraRadera
  3. Starkt jobbat Ivan och som alla andra dagar bra skrivet!

    SvaraRadera