Dragkedja på Fjellpulken

Fjellpulken Xcountry 144 är tillräckligt lång för att rymma en arctic bedding samt lagom i storlek för de flesta korta eller långa äventyr och är väl också därför den mest populära modellen i Fjellpulkens sortiment. Jag har haft pulkan på några turer nu och gillar verkligen designen, färgen och det lätta glidet, men jag stör mig lite på att snölåset saknar dragkedja. Vid nederbörd är det inte helt enkelt att undvika snö eller regn hamnar inuti pulkan när man öppnar snölåset. Särskilt krångligt är det om pulkan legat ute under natten och är full med nysnö då det är dags att packa. Visst, man kan vända pulkan upp- och ner men alla extramoment är skönt att slippa.

Jag på tur med pulka. Foto: Tomas.

Fjellpulken har dragkedja i snölåset på sin expeditionsserie så jag kontaktade dem och tog reda på vilken typ de använder samt dimension, men att hitta den rätta dragkedjan som metervara var ingen enkel uppgift. Efter att ha letat i några dagar fann jag till slut den rätta typen hos Östersjökompaniet; YKK Vislon (tagg) 8mm med två stycken enkelsidiga löpare.

Snölåset öppet.

Snölåset stängt.  Här syns hur jag löste starten/slutet på dragkedjan.

Med symaskin och ett par hjälpande händer var det inte allt för krångligt att få dragkedjan på plats. Jag sydde fast ett par kraftiga band i vardera ände för att få ett bra och naturligt stopp innan själva dragkedjan syddes fast och resultatet tycker jag blev klart över förväntan. Med lätt nedsatt syn kan man nog tro att pulkan kom med fabriksmonterad dragkedja, eller vad tycks?

Inte så krångligt att sy med en hjälpande hand.

170cm lång dragkedja, på ett ungefär.

Turskidor i Vålådalen 2025 - Dag 3

Ett regelbundet skrapande ljud från tältduken väcker mig på morgonen. Snöfallet som började någon gång under natten skapar högar på tältet som glider av med jämna mellanrum. Vinden är nästan obefintlig och i tältet har jag haft runt noll grader hela natten vilket gjort att jag sovit som ett barn. Någon kondens har jag inte heller den här morgonen men det beror nog på att tempen inte sjunkit allt för mycket inne i tältet.

Hilleberg och Åsnes i snön.

Efter att jag har slitit en del med snöpinnarna är vi redo för avfärd vid tiotiden. Tomas och Sofie går nerför de första backarna, själv kör jag på utför utan att tveka. Personligen tycker jag utförskörningarna är det roligaste med turskidåkning. Det är lixom lön för allt slit uppför och nu när snön kommit tillbaka blir det än bättre utför, särskilt när pulkan ger en extra knuff bakifrån.

Tälten rivs och pulkorna packas.

Betydligt skönare underlag nu när det snöat en del.

Vinden har vi i ryggen så det ymniga snöfallet gör ingenting, tvärtom är det ett ganska trevligt inslag efter den soliga gårdagen. Snön är mjuk och glidet är bra, men allt eftersom höjdmätaren sjunker börjar snön frysa fast under våra stighudar. Det blir allt värre och efter ett lunchstopp byter Sofie stighudarna till nya fina för att försöka få bukt med problemet. Själv har jag bara de långa stighudarna som alternativ så får fortsätta köra vidare med de korta.

Jag rödklädd som vanligt. Foto: Tomas.

Sofie och Tomas skidar längs sjökanten.

Efter lunch flyger Sofie fram och försvinner i fjärran medan jag och Tomas kämpar på över myrlandskapen. Pulsen stiger allt mer och det blir jobbigare för varje meter. Till slut kommer Tomas på den briljanta idén att plocka bort hudarna helt och voila, plötsligt har vi bra glid och helt ok grepp i den allt mer tilltagande kramsnön. Lärdomen blir att vid nollgradigt och snöfall kan helt hudlösa skidor fungera minst lika bra.

Snöbeklädda stighudar.

Min lösning för att komma åt maten inne i pulkan när man har en s.k. arctic bedding.

De sista brantaste utförskörningarna innan Vålådalen blir nu extra roliga med det allt tjockare snötäcket samt helt hudlösa skidor. I ett nafs har jag tagit de sista kilometerna innan bilparkeringen i Vålådalen dyker upp. Tomas och Sofie kommer strax efteråt och vi kan bara konstatera att trots förutsättningarna blev det en lyckad tur. Vi har fått vind, sol, snö samt både pluss- och minusgrader. En blanding av det mesta helt enkelt. Ger man sig bara ut blir det oftast bra.

Fina gamla träd i området.

Sofie med nya stighudar.

Turskidor i Vålådalen 2025 - Dag 2

Nattens blåsväder har upphört nästan helt till morgonen och tack vara vinden samt några enstaka minusgrader har jag inte det minsta kondens i mitt tält på morgonen. Vid tvåsiffriga minusgrader och svag vind brukar det vanligtvis vara ett problem i mitt Hilleberg Soulo som jag tycker är mer lämpat för sommarhalvåret då ventilationen i innerältet är undermålig för vintertältning i mitt tycke. Jag har förvisso ett mesh-innertält jag skulle kunna testa att använda på vintern om det eventuellt skulle kunna hjälpa?

Tält med utsikt.

Ottfjället och Tomas.

Tomas och Sofie är i full gång med morgonrutinerna. Jag ser hur de springer runt tältet en bit bort när jag slår upp dörren och kokar min frukostgröt sittandes i tältstolen. På överkroppen har jag min dunjacka och benen har jag kvar i den varma sovsäcken. Så länge man är varm och torr behöver inte vintertältning vara komplicerat.

Frukost på gång i tältet.

Gårdagens blöta och mjuka snö är nu stenhård på morgonen och skaren bär precis överallt. Undrar hur jag ska få loss mina snöpinnar i denna betongsnö? Det får bli ett problem för morgondagen då vi tänkt göra en dagstur idag och så stanna här ytterligare en natt.

Jag med lånad ryggsäck för dagstur. Foto: Tomas.

Sofie och jag på dagstur. Foto: Tomas.

Himmelen är blå och solen strålar för fullt när vi beger oss mot Lunndörren. Vi har fått höra att stora delar av sträckan saknar snö och mycket riktigt, bara någon kilometer norr om Lunndörrsstugan är det helt bart så vi lämnar skidorna här och promenerar en bit innan lunchstopp på en varm och solig plats.

Ledkryssen och Tomas på håll.

Sofie på isen.

Här var det bart!

Lunchsolning.

Efter lunchen och en del solande i sluttningen tar vi oss tillbaka till Lunndörrsstugan som nu badar i eftermiddagssolen. Även om det är kul att ta sig vidare till nya ställen har dagsutflykter sin charm de med. Det blir ett annat fokus och man kan ta dagen i ett betydligt lugnare tempo.

Tomas på dagstur.

Lunndörrsstugan i mitten och bastun till höger. Den vänstra tillhör stugvärdarna.

Köket vid Lunndörrsstugan är tomt så vi spenderar resten av eftermiddagen där inne för yatzy-spel och middag. Givetvis blir det vedeldad bastu också denna kväll och isvaksbad för egen del. Tomas tror jag är i fyra gånger totalt, men för mig räcker ett dopp. Kvällen är nästan helt vindstilla och himmelen stjärnklar med en ringformad mångård. Precis en sådan avslutning man vill ha en fin dag på fjället. 

Tomas hämtar vatten.

Tomas påväg upp ur isvaken.

Stjärnklart och isvaksbadande människor på sjön.

Turskidor i Vålådalen 2025 - Dag 1

Med siktet inställt mot Stendalsstugorna har jag tagit täten när vi lämnar bilarna bakom oss i Vålådalen. Tomas och Sofie ligger tätt i ryggen denna soliga och fina vinterdag. Det har varit några rejält blåsiga och blöta dagar tidigare under veckan men nu har vi äntligen kunnat ge oss iväg.

Sofie färgglad som vanligt.

Fin utsikt söderut.

Efter någon kilometer och en del slit med pulkorna över snötomma partier undrar Tomas om vi verkligen är påväg mot Lunndörrsstugan. Det visar sig att snötillgången mot Stendalsstugorna är allt för dålig och därför blev Tomas och Sofie rekomenderade Lunndörrsstugan istället, men den informationen kom inte hela vägen fram så bara att vända tillbaka när missförståndet uppdagats. Tur att Tomas upptäckte felet tidigt och att vi bara hann skida knappa kilometern i fel riktning, som jag trodde var rätt.

Jag och Sofie. Foto: Tomas.

Tomas och solen.

Tomas och Sofie.

De första två kilometerna mot Lunndörrsttugan är något slitsamma med pulkan då stigningen är ungefär hundra höjdmeter. Därefter kommer vi upp på lite mer platta myrområden med en riktigt fin utsikt mot de mäktiga fjällen söderut och då klockan början närma sig lunch blir det bra med en matpaus här.

Tunt med snö på en del håll.

När solen skiner är det svårt att inte vara glad.

Snöttillgången på myrområdena är betydligt sämre än där träden skuggat och skyddat för vinden, men det är ändå tillräckligt för att ta sig fram även om vi på vissa ställen får ta sidospår från den kryssmarkerade vinterleden. Vattendragen är öppna på många håll, men det går bra att skida trots att vi vid något enstaka tillfälle får en ordentlig skidtvätt i klart fjällvatten. 

Tomas och Sofie skidar i regnet.

Solen har skinit på oss hela förmiddagen, men någon timma efter lunch drar mörkare moln in med en del lättare regnskurar då termometern visar några plussgrader.  

Vi närmar oss Lunndörrsstugan.

Framme vid Lunndörrsstugan har regnet upphört då vi reser tälten och säkrar upp dem ordentligt inför nattens blåsoväder. Jag kan nyttja en del fjällbjörkar som säkringspunkter och här är bra med snödjup för att gräva en grop i förtältet. Allt blir så mycket bekvämare när man kan sitta mer normalt i tältet.

Tältresning på gång. Platsen var dock för blåsig så mina grannar flyttade en bit bort.

Här sover jag i natt.

Efter den obligatoriska vedeldade bastun samt lite kvällshäng i stugans kök är det dags att krypa ner i vintersäcken och avsluta den här dagen som trots en del regnande varit klart över förväntan. Visst har det varit isigt och bart på sina håll men vi tog oss fram relativt smidigt trots förutsättningarna.

Tomas skidar i kvällsljuset.

Välfyllt kök.

Turskidor på Mullfjället

Då har det blivit dags igen för en kär gammal vinterfavorit, nämligen en tur upp på Mullfjället. Jag tar sittliften från Duved och får på så vis en hel del gratis höjdmeter samt kommer upp på kalfjället fort och enkelt.

Ravinen söderut.

Solen lyser för fullt, vinden är helt obefintlig och temperaturen kring -8°C när jag hoppar av liften. Precis så där lagom kallt för att inte gå onödigt varm när jag börjar trampa uppåt med stighudarna. Den här gången på hellånga hudar med riktigt bra grepp så kan kliva fram i de allra brantaste sluttningarna utan minsta släpp. Med avseende på just greppet upplever jag denna skidkombination bättre uppför än mina bredare topptursskidor. 

Till topps!

Åsnes Falketind 62 med Pomoca Free Pro-stighudar.

Trots det fina vintervädret, sportlov samt helg är det ändå förvånansvärt lite folk uppe på fjället. Träffar på några enstaka turskidare samt ser en del toppturare på håll. De flesta håller sig till liftsystemet men det räcker att bara ta några extra höjdmeter manuellt så får man (nästan) hela fjället för sig själv.

Några toppturare redo för att åka utför.

Jag följer ravinen från sittliften till högsta punkten innan det är dags att i pudersnön och med ett leende på läpparna åka tillbaka en bit för att sen fortsätta mot toppstugan på Mullfjällstoppen. Det var egentligen inte ursprungliga tanken att ta toppen idag men känner mig piggare än vanligt i kroppen och skidorna lätta så varför inte passa på nu när vädret är perfekt och underlaget likaså?

Lätt kropp och breda skidor som bär bra i snön.

Snötäcket är relativt tunt uppe på de vindexponerade topparna så renarna som går omkring här behöver inte gräva allt för mycket efter födan. Jag ser ett tiotal som strosar omkring och några som vilar i snön. En hel del färska gropar i snön vittnar också om deras framfart.

Vy norrut från Mullfjällstoppen samt renspår i förgrunden.

Väl uppe vid toppstugan tar jag snabbt av mig hudarna och fortsätter tillbaka mot pistsystemet i Duved där jag tar ytterligare några åk i backen. Inte helt enkelt med turskidor i pisten men det är åtminstone bra träning för att bli tryggare på skidorna i utförskörningar. Jag kan också trösta mig med att det går fortare utför än för vissa andra med full slalomutrustning.

Toppstugan på Mullfjället.

Jag börjar gilla topptur på turskidor mer och mer då det går så otroligt mycket lättare uppför än med mina topptursskidor, även om man får slita lite mer utför. Vill man ha det lätt uppför får man givetvis göra avkall på stabiliteten utför och vice versa. Eftersom jag har olika skidor är det oavsett kul att variera.

Turskidor runt Högarna, Jämtland - Dag 2

Termometern visar -8°C på morgonen och tältduken är helt stilla. Natten var nog något varmare för vid midnatt vaknade jag upp helt kallsvettig i min vintersäck. Typiskt tecken då jag haft det för varmt så jag tog av mig mitt underställ och sov tämligen bra fram till sjutiden. Mina grannar är i full gång med morgonrutinerna och jag på gång med mina. Vinden är som sagt lugn nu men det kom en del starkare byar under natten som testade våra tält, tur då vi ankrade fast dem ordentligt med snöpinnar igår.

Det lyser hos grannarna.

Det har snöat lite under natten.

Inte så tokigt morgonljus.

Varmt inne hos grannen.

Trots att det hade utlovats mulet väder blir det en fin soluppgång under frukosten. Jag är på gott humör och inte alls så sliten i kroppen jag hade befarat. Tvärtom är jag sugen på att komma iväg och är klar strax efter tio som var planen för dagen. Mina grannar packar ihop det sista då jag startar före dem för att inte behöva bli allt för kall. Idag är det mestadels utför så de kommer snabbt ikapp särskilt när de planerat ta en varsin hund denna gången.

Morgonstund har guld i mund.

Min s.k. arctic bedding där liggunderlaget är uppblåst och sovsäcken redo inne i påsen, allt för att underlätta vintertältningen.

Redo för avfärd. Torbjörn och Kathrine packar ihop det sista.

Strax efter Högarna breder kalfjällen ut sig och ger en fantastiskt fin vy över fjällvidderna. Härifrån är det bara 13 km fågelvägen till norska gränsen så en del av fjällen man ser står i vårt grannland. Området vi skidat i går både under och ovanför trädgränsen och påminner starkt om Vålådalen med mycket myrkmark, mindre sjöar, fjällbjörkar och barrträd. Den stora skillnanden är väl att detta inte är något naturrervat och de riktigt gamla träden är därför lite mer sällsynta här, men å andra sidan är vi helt själva i området och har hittills inte träffat på någon mer än en man med hund strax utanför Tångböle när vi startade igår.

Västlig vy ett par kilometer väster om Högarna.

Fikapaus med Åreskutan i blickfånget.

Efter en kortare fikapaus har vi nästan bara platt eller utför så nu går det betydligt enklare än igår. Solen skiner, vinden är snäll och temperaturen precis lagom. Alla ingredienser är på plats för en kanondag på fjället och vore det inte för känningar i mitt löparknä hade allt varit perfekt. Jag har skidat iväg före de andra och blir omåkt av ett par skotrar som kommer från ett sidospår. Faktiskt de enda skotrarna vi ser på hela turen. Jämfört med turen i Vålådalen dag 3 och 4 är det enormt stor skillnad på trafiken. 

Skönt med utför.

På Gullmyren stannar vi till för lunch innan vi skidar sista biten hemåt som går tämligen raskt då jag tror vi alla har lite hemlängtan, eller snarare längtan till alla bekvämligheter. Det är kanske också det som är tjusningen med att vara ute på vintertur just för att kontrasterna mellan ute och inne blir såpass tydliga. Vi får se vart det bär av nästa gång.