Med skidor och pulka tar sig tre kompisar an hela Kungsleden från Abisko i norr till Hemavan, 450 km söderut. Ett spännande och inspirerande äventyr som dokumenterats i Expedition Sverige och finns hos SVT Play. Det är en snyggt filmad dokumentär med intressanta samtal och reflektioner.
Kungsleden är för övrigt "bara" lite drygt en tredjedel av Fjällfararnas vita och gröna band, där det första görs på vintern och det gröna på sommaren. Det är 1300 km av hela svenska fjällkedjan antingen på skidor eller till fots mellan Grövelsjön i söder och Treriksröset i norr, eller tvärtom. Jag har länge funderat på att skida det vita bandet men har hört av bandet-farare jag känner att den finaste biten är just Kungsleden så det är väl en fullt tillräcklig och lagom utmaning till att börja med, eller kanske ännu bättre bara vissa delar av Kungsleden.
Nu när det är vinter vill man ju inspireras av vinteräventyr. Därför passar jag på att tipsa om en trevlig serie jag upptäckte idag. Äventyr på vinterfjället visar olika äventyr i de svenska fjällen och det mesta är filmat av Per-Anders Fredriksson själv. Det finns även en liknande serie med samma medverkande vid namn Fjällvinter i väglöst land som också den är klart sevärd. Båda serierna kan streamas från SVT Play.
Nu finns en sevärd dokumentärserie på TV4 om du gillar friluftsliv och det antar jag du gör eftersom du är här. Det är en serie producerad i fem delar och som fokuserar på klättring, vandring, cykling, paddling och topptursåkning. I del två så medverkar två av mina favoriter; äventyraren Peter Persson samt skogsbiologen Sebastian Kirppu.
Det här är inte bara inspirerande avsnitt att se utan de kommer även med viktiga budskap då människans roll problematiseras i de olika miljöerna som vi vistas i och på många ställen förstör.
Det var länge sedan jag tipsade om sevärda dokumentärer, men denna var något speciellt och som väckte äventyrslusten i mig. Nordpolen står inte direkt överst på min önskelista men däremot en inrutad tillvaro som bara går ut på att färdas framåt i okänd terräng under en längre tid. Det är en speciell, rogivande känsla och något vi nästan aldrig utsätts för i det dagliga livet, trots att jag tror vi mångt och mycket är skapade för en sådan tillvaro.
Foto. SVT.
Børge Ousland och Mike Horn seglar till 85 grader nord i september då istäcket är som minst men också som mest förrädisk. De startar med 185kg packning var och tar sig över råkar med packraft innan de når stabilare is. En skidtur på lite drygt 1500 km och till största delen i rent mörker p.g.a. årstiden.
Här kommer en trevlig kortfilm om Färntjärnsskogen i Värmland. Skogen räknas som en av mellansveriges mest värdefulla naturskogar. Det var också här Sebastian Kirppu spelade in det omtyckta sommarpratet 2014, vilket blev en riktig ögonöppnare för mig och mitt intresse för naturskogen. Avvara gärna åtta minuter av ditt liv och studera hur en riktig skog skall se ut. Du ser tyvärr inte detta i dagens plantager.
Ni som gillar paddling och/eller orörda gamla skogar måste se denna dokumentärfilm av äventyraren Peter Persson, som med packraft paddlar genom Muddus nationalpark, från norr till söder. Som vanligt riktigt vackert foto och intressanta reflektioner. Det här är i mitt tycke en av Peters allra finaste dokumentärfilmer.
Ännu har jag inte besökt parken, men den som spar han har och efter att ha sett denna film blev jag väldigt sugen på att ta med min packraft.
Min favoritäventyrare Lars Monsen är nu tillbaka i rutan tillsammans med sin bror och gemensamma kompis i en ny säsong av Monsen, Monsen & Mattis. Den här gången startar de på John River intill Ingstad Mountain i Canada och paddlar sen söderut med sina packrafts. Lars i en MRS Microraft som jag själv också äger och paddlar ibland. Äventyrslystnaden väcks alltid i mig så fort jag ser program med Lars och jag hoppas den även kan väckas hos dig. Ett måsteprogram för den äventyrsintresserade helt enkelt. Förutom Canada-äventyret så kajakseglar och vandrar de även Nordland på längden denna säsong. Har du inte sett säsong 1 så finns den tillgänglig på samma plats hos NRK.
Det har blivit många film-/dokumentärtips senaste tiden, men jag kan ändå inte låta bli att tipsa om ytterligare ett som är ett måste om man är friluftsintresserad och det antar jag de flesta är som följer min blogg.
Med hundspann åker Jens Kvernmo från Finnmark till Trøndelag, en resa på 150 mil under tre månader genom nordisk natur. Jag har tidigare tipsat om hans första äventyr, Vinterdrømmen, som finns på NRK TV, också den klart sevärd. Vill man förkovra sig ordentligt finns dessutom hans senaste äventyr dokumenterat från Canadas vildmarker. Gissar SVT köper in även den produktion så småningom. Det här påminner en hel del om Lars Monsens äventyr så om du gillar dem kommer du garanterat tycka om det här.
Med en SUP paddlar Marcus Aspsjö den klassiska Yukon-floden och reflekterar över vildmarken och vilken betydelse den har för oss. Det blir en personlig resa men även en hel del glimtar in i svenskt skogsbruk där bl.a. de duktiga skogsbiologerna Sebastian Kirppu och Mats Karström medverkar, som tillsammans räddat otaliga skogar från avverkning genom åren. Dokumentären har fått skarp kritik från skogsnäringen för att den enligt dem är allt för subjektiv, men både Sveaskog och SCA avböjde medverkan så det får stå för dem. Hur många gånger matas vi inte å andra sidan med skogsnäringens skeva budskap om att ett aktivt skogsbruk är bra för klimatet och naturen, dessutom helt oemotsagt? Dokumentären innehåller mig veterligen inga faktafel till skillnad från reklamkampanjen Svenska Skogen som många med mig menar är felaktig, subjektiv och missvisande. Tyvärr går den inte att anmäla till Reklamombudsmannen eftersom skogsbolagen gått samman och gömmer sig bakom en organisation som på papperet saknar vinstintresse. Som så många gånger förut skriker skogsnäringen högst då de får kritik och upplever minsta hot mot sin verksamhet. Alla vinner vi på levande ekosystem och bevarande av skogar som aldrig varit kalavverkade (ca. 10% av alla skogar), få vinner på att skogsbolagen går med vinst och skövlar ekosystem.
Jakob Wallin brukar bjuda på vackra filmer och fina skogar, den här gången är inget undantag. Om jag förstår saken rätt är den första filmen från ett naturreservat i norra Dalarna och den andra från Rogen som jag länge varit på gång att besöka. Tänk om vi lät lite fler skogar leva sina fulla liv likt dessa. Otroligt vackert och visst blir man extra sugen på att åka skridskor när man ser så fina isar.
Jag har besökt Sveriges högsta ö med kajak, men ännu inte någon av de två största öarna. Nåja, den som spar han har och ett äventyr blir som allra bäst om platserna man färdas till är obesökta sen innan. Att paddla runt Gotland har alltid lockat och om jag låter bli att besöka ön innan dess tror jag det blir bättre, men det ska sägas att jag inte är överförtjust att paddla längs en landremsa utan någon skärgård, så frågan är hur kul Gotland runt egentligen är? Kommentera gärna ni som har gjort det. Skånekusten tyckte jag t.ex. var den absolut tråkigaste biten då jag paddlade hela Sveriges kust. Oavsett blir man ändå inspirerad och sugen på att ge sig ut när man ser andra paddla runt ön som i denna korta film av Eike Köhler, 350km på 12 dagar. Passa även på att titta på någon av hans andra välproducerade kajakfilmer, t.ex. Göteborg till Helsingfors. De flesta är textade till engelska, slå på autoöversättningen annars om du inte är en fena på tyska.
I sin serie De stora skogsäventyren har Peter Persson släppt ytterligare ett avsnitt, den här gången från Pessinki naturreservat. För mig som vurmar extra mycket för skogen samt gillar friluftsliv är det mer eller mindre julafton varje gång en ny film dyker upp och de blir bara bättre och bättre för varje gång. Området bjuder på mycket fjällbjörkskog men också en del riktigt fina urskogsartade barrnaturskogar mot slutet.
Det här är riktiga skogar, alltså inte planteringar och kalhyggen som idag utgör majoriteten av skogslandskapet. Skogsarealen av riktig skog är idag tyvärr försvinnande liten och om inte allmänheten känner till hur illa det är tror jag inte heller vi kommer få till någon förändring för skogsindustrin har pengar och makten. Där tycker jag Peter gör ett väldigt bra jobb, alltså att väcka naturintresset och visa vad vi håller på att förlora om maskinerna får ha sin gång.
Skogen kommer tillbaka och för varje träd som tas ner planteras två nya brukar vara standardargumentet från skogsindustrin och ingenting kan vara mer fel. Det handlar om rena plantager men den riktiga skogen som bildats under århundraden, ja under flera tusen år, och som aldrig varit kalhuggen kommer inte tillbaka på de omloppstider mellan 60-80 år som är allenarådande idag. Det är alltså den sista spillran riktig skog, utan formellt skydd, som aldrig planterats eller kalhuggits som vi ska vara väldigt rädda om och som tyvärr skövlas av de miljöcertifierade skogsbolagen med Sveaskog i spetsen.
Under sommarhalvåret bor jag på en skärgårdsö och använder enbart kajaken som transportmedel. För ett par år sedan byggde jag en enkel kajakramp för att underlätta upptagning och isättning av kajaken, men jag kom ändå inte bort från det kritiska momentet då man skall ner i, eller ur, sittbrunnen med risk för att vågor sköljer in i brunnen då inte kapellet är på. Tankar på att bygga något mer rejält där man kan göra sig startklar "på land" och sen enkelt skjuta sig ut i vattnet har grott ett tag. I år blev det dags att förverkliga mina idéer.
Den nya rampen testkörs.
Själva huvudidén har jag snappat upp från nätet och sedan förfinat designen så att den passar mina behov bättre. Enkelt förklarat är det egentligen bara ett par brädor ståendes på högkant, med några tygband mellan som kajaken vilar/glider på. Innerbredden är 60cm och längden på hela rampen 4m. Banden sitter jämnt fördelade på ett avstånd av ca. 57cm. Virket är tryckimpregnerat och huvudreglarna håller dimensionen 120x28mm. Vanligt trallmått med andra ord. Till det ett par mindre 45x28mm-reglar för att klämma fast tygbanden som jag beställde från Extremtextil. Det är egentligen samma typ av polyesterband som sitter på säkerhetsbälten i bilar och klassade för 2200 kg. Banden är 50mm breda och i ändarna vek jag dem ett par gånger och sydde för att de skall hållas på plats. Längden på banden anpassades så att de var helt raka från början, men de töjer sig en del och konstruktionen ger efter, så i slutändan blev det ganska perfekt. Med andra ord, lägg inte till extra längd för att få rätt båge på banden, det sköter sig självt.
Eftersom min kajak ofta är lastad och tung ville jag ha ett par kölrullar i slutet av rampen. En rulle räcker om man är försiktig men jag märkte på min förra ramp att botten på kajaken lätt trycks in om man har lite för mycket last. Dessutom är svarta gummirullar heller ingen bra grej om man inte vill ha nya ränder på sin kajak, så de nya rullarna är i polyurethan från tillverkaren Stoltz och är 195mm långa. Till dem gjorde jag en enkel vagga med rostfria gångjärn och tryckimpregnerat virke. Reglarna för kölrullarna är 95x45mm för att få rullarna något lägre ner och i ungefär samma nivå som tygbanden.
Kajakramp med kölrullevagga i slutet.
Rostfria gångjärn till vaggan.
Vattenståndet i Bottenviken varierar en del så därför fick jag idén att sätta på ett par 25l-plastdunkar i slutet av rampen så att den på så vis alltid hålls i samma position. Jag testade med både tre och fyra dunkar men det blev lite för mycket att trycka ner med kajaken. Två stycken är perfekt! Dunkarna sitter inte fast utan är bara inklämda i en träram och hålls på plats av rampens egenvikt. Innermåttet på facket är 243x410mm. Tack vare dunkarna slipper jag även algpåväxt på banden då de för det mesta är ovanför vattenytan.
Plastdunkarnas position.
Jag är väldigt nöjd med hur bra rampen fungerar och vaggan med kölrullarna är en väldigt praktisk extrautrustning, likaså plastdunkarna. Vill man göra det riktigt enkelt så skippa dunkarna och kölrullarna. Fungerar säkert alldeles utmärkt det med. Nu återstår att se hur länge bygget håller. Nästa version gör jag i aluminium. Lägger med en film som visar hur rampen fungerar i praktiken. Hoppas den kan inspirera.
Vilopositionen där jag lastar i, eller ur, kajaken.
Om ni som jag gillar friluftsäventyr och vackra orörda skogar måste ni titta på Peter Perssons senaste film i sin serie De stora skogsäventyren. Den här gången tar han sig genom Jougdadalen i Jämtland med sin packraft.
Syftet
med projektet (De stora skogsäventyren) är dels att inspirera människor till att vilja ge sig ut
och uppleva naturen, men även att visa upp det som vi håller på att
förlora. I dag vet få människor hur en naturlig skog ser ut, därför att
det mesta är borta. Så min förhoppning är att dessa filmer kan bidra
till ett ökat engagemang för skogen och dess positiva värden.
- Peter Persson
Fin och väldigt informativ film om naturvårdsbränning, eller skogsbränder överlag och hur viktigt det är för den biologiska mångfalden i våra skogar. Ett bränt träd innehåller exempelvis dubbelt så många arter som ett träd som klarat sig undan branden. Idag kalhuggs ca. 1% av skogsarealen varje år i Sverige, men historiskt sett brann det årligen ca. 2% vilket ger lite perspektiv på hur vanligt det faktiskt har varit med naturliga skogsbränder. Att skogar brinner i Amazonas är en helt annan femma, där eldar man många gånger medvetet för att omvandla regnskogar med rik biologisk mångfald till enahanda odlingsmarker.
Filmen där Alex Honnold friklättrar El Capitan vann nyligen en Oscar för bästa dokumentär. Jag har ännu inte sett filmen som ligger allra högst upp på listan, men med tanke på att jag bara ser en handfull rullar om året kan det ta ett tag. Under tiden kan jag roa mig med lite fakta om dokumentären, likt denna bakom-kameran-film som är väldigt sevärd.
Sveriges skogsindustri är bland de sämsta i världen när det gäller att bevara gammel-/naturskogar och biologisk mångfald. Trots det skryter industrin om den svenska modellen och visad miljöhänsyn. Den svenska modellen sägs vara en framgångssaga, men hur mycket till framgång är det att vi idag bara har ett fåtal procent naturskogar kvar? Skogar som många växt- och djurarter är beroende av. Det är inte bara här i landet som vi är usla på att förvalta de gamla skogarna vi har, det sker världen över. Amazonas skogar får rubrikerna, men det är samma typ av artutrotning och ödeläggelse av ekosystem som sker här och på andra platser runt om i världen. I USA är 98% av alla urskogar borta, det är ungefär motsvarade siffra i Sverige, men det finns fortfarande hopp när man ser filmer som denna. Njut av fina bilder och mäktiga träd!
