Turskidor i Vålådalen 2025 - Dag 1

Med siktet inställt mot Stendalsstugorna har jag tagit täten när vi lämnar bilarna bakom oss i Vålådalen. Tomas och Sofie ligger tätt i ryggen denna soliga och fina vinterdag. Det har varit några rejält blåsiga och blöta dagar tidigare under veckan men nu har vi äntligen kunnat ge oss iväg.

Sofie färgglad som vanligt.

Fin utsikt söderut.

Efter någon kilometer och en del slit med pulkorna över snötomma partier undrar Tomas om vi verkligen är påväg mot Lunndörrsstugan. Det visar sig att snötillgången mot Stendalsstugorna är allt för dålig och därför blev Tomas och Sofie rekomenderade Lunndörrsstugan istället, men den informationen kom inte hela vägen fram så bara att vända tillbaka när missförståndet uppdagats. Tur att Tomas upptäckte felet tidigt och att vi bara hann skida knappa kilometern i fel riktning, som jag trodde var rätt.

Jag och Sofie. Foto: Tomas.

Tomas och solen.

Tomas och Sofie.

De första två kilometerna mot Lunndörrsttugan är något slitsamma med pulkan då stigningen är ungefär hundra höjdmeter. Därefter kommer vi upp på lite mer platta myrområden med en riktigt fin utsikt mot de mäktiga fjällen söderut och då klockan början närma sig lunch blir det bra med en matpaus här.

Tunt med snö på en del håll.

När solen skiner är det svårt att inte vara glad.

Snöttillgången på myrområdena är betydligt sämre än där träden skuggat och skyddat för vinden, men det är ändå tillräckligt för att ta sig fram även om vi på vissa ställen får ta sidospår från den kryssmarkerade vinterleden. Vattendragen är öppna på många håll, men det går bra att skida trots att vi vid något enstaka tillfälle får en ordentlig skidtvätt i klart fjällvatten. 

Tomas och Sofie skidar i regnet.

Solen har skinit på oss hela förmiddagen, men någon timma efter lunch drar mörkare moln in med en del lättare regnskurar då termometern visar några plussgrader.  

Vi närmar oss Lunndörrsstugan.

Framme vid Lunndörrsstugan har regnet upphört då vi reser tälten och säkrar upp dem ordentligt inför nattens blåsoväder. Jag kan nyttja en del fjällbjörkar som säkringspunkter och här är bra med snödjup för att gräva en grop i förtältet. Allt blir så mycket bekvämare när man kan sitta mer normalt i tältet.

Tältresning på gång. Platsen var dock för blåsig så mina grannar flyttade en bit bort.

Här sover jag i natt.

Efter den obligatoriska vedeldade bastun samt lite kvällshäng i stugans kök är det dags att krypa ner i vintersäcken och avsluta den här dagen som trots en del regnande varit klart över förväntan. Visst har det varit isigt och bart på sina håll men vi tog oss fram relativt smidigt trots förutsättningarna.

Tomas skidar i kvällsljuset.

Välfyllt kök.

Turskidor på Mullfjället

Då har det blivit dags igen för en kär gammal vinterfavorit, nämligen en tur upp på Mullfjället. Jag tar sittliften från Duved och får på så vis en hel del gratis höjdmeter samt kommer upp på kalfjället fort och enkelt.

Ravinen söderut.

Solen lyser för fullt, vinden är helt obefintlig och temperaturen kring -8°C när jag hoppar av liften. Precis så där lagom kallt för att inte gå onödigt varm när jag börjar trampa uppåt med stighudarna. Den här gången på hellånga hudar med riktigt bra grepp så kan kliva fram i de allra brantaste sluttningarna utan minsta släpp. Med avseende på just greppet upplever jag denna skidkombination bättre uppför än mina bredare topptursskidor konstigt nog. 

Till topps!

Åsnes Falketind 62 med Pomoca Free Pro-stighudar.

Trots det fina vintervädret, sportlov samt helg är det ändå förvånansvärt lite folk uppe på fjället. Träffar på några enstaka turskidare samt ser en del toppturare på håll. De flesta håller sig till liftsystemet men det räcker att bara ta några extra höjdmeter manuellt så får man (nästan) hela fjället för sig själv.

Några toppturare redo för att åka utför.

Jag följer ravinen från sittliften till högsta punkten innan det är dags att i pudersnön och med ett leende på läpparna åka tillbaka en bit för att sen fortsätta mot toppstugan på Mullfjällstoppen. Det var egentligen inte ursprungliga tanken att ta toppen idag men känner mig piggare än vanligt i kroppen och skidorna lätta så varför inte passa på nu när vädret är perfekt och underlaget likaså?

Lätt kropp och breda skidor som bär bra i snön.

Snötäcket är relativt tunt uppe på de vindexponerade topparna så renarna som går omkring här behöver inte gräva allt för mycket efter födan. Jag ser ett tiotal som strosar omkring och några som vilar i snön. En hel del färska gropar i snön vittnar också om deras framfart.

Vy norrut från Mullfjällstoppen samt renspår i förgrunden.

Väl uppe vid toppstugan tar jag snabbt av mig hudarna och fortsätter tillbaka mot pistsystemet i Duved där jag tar ytterligare några åk i backen. Inte helt enkelt med turskidor i pisten men det är åtminstone bra träning för att bli tryggare på skidorna i utförskörningar. Jag kan också trösta mig med att det går fortare utför än för vissa andra med full slalomutrustning.

Toppstugan på Mullfjället.

Jag börjar gilla topptur på turskidor mer och mer då det går så otroligt mycket lättare uppför än med mina topptursskidor, även om man får slita lite mer utför. Vill man ha det lätt uppför får man givetvis göra avkall på stabiliteten utför och vice versa. Eftersom jag har olika skidor är det oavsett kul att variera.

Turskidor runt Högarna, Jämtland - Dag 2

Termometern visar -8°C på morgonen och tältduken är helt stilla. Natten var nog något varmare för vid midnatt vaknade jag upp helt kallsvettig i min vintersäck. Typiskt tecken då jag haft det för varmt så jag tog av mig mitt underställ och sov tämligen bra fram till sjutiden. Mina grannar är i full gång med morgonrutinerna och jag på gång med mina. Vinden är som sagt lugn nu men det kom en del starkare byar under natten som testade våra tält, tur då vi ankrade fast dem ordentligt med snöpinnar igår.

Det lyser hos grannarna.

Det har snöat lite under natten.

Inte så tokigt morgonljus.

Varmt inne hos grannen.

Trots att det hade utlovats mulet väder blir det en fin soluppgång under frukosten. Jag är på gott humör och inte alls så sliten i kroppen jag hade befarat. Tvärtom är jag sugen på att komma iväg och är klar strax efter tio som var planen för dagen. Mina grannar packar ihop det sista då jag startar före dem för att inte behöva bli allt för kall. Idag är det mestadels utför så de kommer snabbt ikapp särskilt när de planerat ta en varsin hund denna gången.

Morgonstund har guld i mund.

Min s.k. arctic bedding där liggunderlaget är uppblåst och sovsäcken redo inne i påsen, allt för att underlätta vintertältningen.

Redo för avfärd. Torbjörn och Kathrine packar ihop det sista.

Strax efter Högarna breder kalfjällen ut sig och ger en fantastiskt fin vy över fjällvidderna. Härifrån är det bara 13 km fågelvägen till norska gränsen så en del av fjällen man ser står i vårt grannland. Området vi skidat i går både under och ovanför trädgränsen och påminner starkt om Vålådalen med mycket myrkmark, mindre sjöar, fjällbjörkar och barrträd. Den stora skillnanden är väl att detta inte är något naturrervat och de riktigt gamla träden är därför lite mer sällsynta här, men å andra sidan är vi helt själva i området och har hittills inte träffat på någon mer än en man med hund strax utanför Tångböle när vi startade igår.

Västlig vy ett par kilometer väster om Högarna.

Fikapaus med Åreskutan i blickfånget.

Efter en kortare fikapaus har vi nästan bara platt eller utför så nu går det betydligt enklare än igår. Solen skiner, vinden är snäll och temperaturen precis lagom. Alla ingredienser är på plats för en kanondag på fjället och vore det inte för känningar i mitt löparknä hade allt varit perfekt. Jag har skidat iväg före de andra och blir omåkt av ett par skotrar som kommer från ett sidospår. Faktiskt de enda skotrarna vi ser på hela turen. Jämfört med turen i Vålådalen dag 3 och 4 är det enormt stor skillnad på trafiken. 

Skönt med utför.

På Gullmyren stannar vi till för lunch innan vi skidar sista biten hemåt som går tämligen raskt då jag tror vi alla har lite hemlängtan, eller snarare längtan till alla bekvämligheter. Det är kanske också det som är tjusningen med att vara ute på vintertur just för att kontrasterna mellan ute och inne blir såpass tydliga. Vi får se vart det bär av nästa gång.

Turskidor runt Högarna, Jämtland - Dag 1

Äntligen har det blivit dags att komma ut på årets första vintertur och den här gången med helt egen utrustning. Planen är att utgå från Tångböle vid Gevsjön i Jämtland och sen skida skoterleden medsols tillsammans med Kathrine och Torbjörn (Nautopp). Det blir en runda på totalt ungefär 30 km och 230 höjdmeter skillnad mellan Gevsjön och Högarna, där vi också planerar att tälta för natten. En lagom lång tvådagarstur.

Start och mål vid Tångböle. Lägerplatsen intill Högarna.

Måndagsmorgonen är gråmulen, men det är ingen nederbörd och ingen direkt vind att tala om. Jag har tjuvstartat och väntar på att Torbjörn och Kathrine skall komma ifatt. Strax sydväst om Tångböle öppnar myrlandskapen upp sig och ger en magnifik vy mot fjällen i fjärran. Det dröjer inte länge förrän Kathrine blåser förbi mig i full fart med två dragvilliga och pigga hundar. En liten stund därefter ångar Torbjörn fram med sitt monster till pulka. Trots att han vände efter en bit och hämtade snöskorna har jag inte hunnit skida allt för långt innan han hinner upp mig.

Rött var det här!

Torbjörn och pulkan.

Kathrine får köra sin fart med hundarna medan Torbjörn och jag skidar tillsammans i vårt tempo. Det är inte helt lätt att skida tillsammans när en del har dragvilliga hästkrafter till sitt förfogande, så det får bli lite uppdelat under dagen. 

På platten går det lätt.

Torbjörn drar på ved, tältkamin, sexmannatält, prylar för hundarna samt alla personliga pinaler. Det hela väger nog inte långt ifrån dubbelt min pulkavikt. Jag är nyfiken på hur hans pulka upplevs och det ger mig en smärre chock efter att vi bytt pulkor lite kort på platten. Tror inte jag ljuger om den går lite mer än dubbelt så trögt som min så det tar nog ordentligt på musklerna uppför, men Torbjörn tycks vara stark som en arbetshäst. De extra kilon som släpas i pulkan under dagen ger bättre komfort vid lägret, så det hela är en avvägning givetvis.

Torbjörn utrustad med snöskor i uppförsbacken.

Efter en lunchpaus i skogen hinner vi upp Kathrine som väntat lite drygt två timmar på oss vid ett vindskjul, men det är inte konstigt med tanke på att vi i princip bara haft platt eller uppför samt att hon har två hundar som hjälper till. Torbjörn ger mig en oförstående blick när jag konstaterar att det hittills inte känts så jobbigt uppför. Ja visst, det var det där med extra tung pulka så härifrån och framåt är det Torbjörns tur att få draghjälp av hundarna.

Torbjörn med draghjälp.

Vid Högarna har Torbjörn hittat en fin och skyddad plats där man skymtar Åreskutan vid horisonten. Kathrine och jag har skidat tillsammans sista biten som var ordentligt slitsam med några brantare backar som kramade ur den sista energi som fanns kvar i kroppen den här dagen. Vi har skidat totalt ca. 13 km, men mestadels uppför så det är rätt lagom att slå läger nu särskilt med tanke på att solen börjar gå ned.

Kathrine i skymningsljuset.

Det har hunnit bli mörkt när tälten är på plats och middagen på spisen, så jag kockar i pannlampans sken inne i absiden. Tack och lov finns här tillräckligt med snö att jag kunnat gräva en grop för benen. Lägerlivet blir så mycket bekvämare då.

Skyddad lägerplats vid Högarna.

Mitt solblekta tält förankrat och klart för natten.

MSR Windburner värmer vattnet bra. Inte lika smidig för sjudning, men det fungerar.

Mätt och belåten tar jag en öl i mina kompisars vältempererade tält. Hundarna snarkar ljudligt därinne och är förmodligen lika slitna som oss. Det blir därför ingen längre session då jag efter gott snack kryper in i min kalla lilla etta.

Expedition Sverige

Med skidor och pulka tar sig tre kompisar an hela Kungsleden från Abisko i norr till Hemavan, 450 km söderut. Ett spännande och inspirerande äventyr som dokumenterats i Expedition Sverige och finns hos SVT Play. Det är en snyggt filmad dokumentär med intressanta samtal och reflektioner.

Kungsleden är för övrigt "bara" lite drygt en tredjedel av Fjällfararnas vita och gröna band, där det första görs på vintern och det gröna på sommaren. Det är 1300 km av hela svenska fjällkedjan antingen på skidor eller till fots mellan Grövelsjön i söder och Treriksröset i norr, eller tvärtom. Jag har länge funderat på att skida det vita bandet men har hört av bandet-farare jag känner att den finaste biten är just Kungsleden så det är väl en fullt tillräcklig och lagom utmaning till att börja med, eller kanske ännu bättre bara vissa delar av Kungsleden.

Expedition Sverige. Foto: SVT. 

Äventyr på vinterfjället

Nu när det är vinter vill man ju inspireras av vinteräventyr. Därför passar jag på att tipsa om en trevlig serie jag upptäckte idag. Äventyr på vinterfjället visar olika äventyr i de svenska fjällen och det mesta är filmat av Per-Anders Fredriksson själv. Det finns även en liknande serie med samma medverkande vid namn Fjällvinter i väglöst land som också den är klart sevärd. Båda serierna kan streamas från SVT Play.

Äventyr på vinterfjället. Foto: SVT

Kajakrullare för takräcke

Nu när jag har en lite högre bil än tidigare har jag tagit fram en egen design på en kajakrullare för att på ett enkelt sätt lasta kajaker utan att behöva riskera ryggskott, bucklor i bilen eller tappad kajak. 

Kajakrullare monterad under takräcket. Notera solpanelen mellan takräckena.

Kölrullen samt hållaren för den har jag köpt hos Titaps. Det finns olika färger, bredder samt utföranden. Min är 250mm och passar bra för de flesta havskajaker. Är man orolig över exponerad mutter/bult så finns det skydd att få för detta. Kölrullehållaren har jag bultat fast mot en ändplåt som svetsats mot en fyrkantsprofil i aluminium, storlek 40x40x2mm. En lokal svetsfirma hjälpte mig med svetsningen.

Kölrullehållaren fastbultad i ändplåten.

Tack vare att jag har extra breda takräcken (150cm) på min bil kan jag montera hela kajakrullaren på "utsidan" av takräckenas fästen, vilket underlättar lastningen. Jag har också valt att lägga den på undersidan av Thules takräcke för att kunna nyttja hela lastbredden genom att använda T-muttrar (M8) som passar perfekt utan modifiering. Det går bra att montera hållaren mer mot mitten om så är önskvärt men då får man borra ett par hål på undersidan samt hålla koll på var bakluckan hamnar i öppen position. Jag har en permanent monterad solpanel mitt mellan takräckena så för mig är det ingen bra idé samt att jag som sagt tycker det blir enklare att lägga upp kajaken på rullaren om den är placerad mer på sidan.

Kajakrullaren monterad i Thule Wingbar Evo

M8-bult med T-mutter.

T-muttern i takräcket, sett från undersidan.

Att lasta kajaken blir tack vare denna rullare en enkel sak. Lyft upp fören på rullen och gå sen akterut. Genom att temporärt lägga ett rep mellan kajakens akter och dragkroken finns ingen risk att kajaken glider iväg när man förflyttar sig från fören akterut, men det går även bra utan om man håller i kajaken. Skjut sen upp den på taket och flytta den i sidled. Denna lösning fungerar även bra för två kajaker.

Lyft upp fören på kajakrullaren med aktern stödjandes mot marken.

Om så behövs kan man här ha ett rep mellan kajakens akter samt bilens dragkrok.

Gå akterut och skjut sen upp kajaken på taket (ta bort repet ifall du använt ett sådant).

Väl i position är det enkelt att flytta kajaken i sidled.