På långfärdsskridskor genom gammelskogen

Jakob Wallin brukar bjuda på vackra filmer och fina skogar, den här gången är inget undantag. Om jag förstår saken rätt är den första filmen från ett naturreservat i norra Dalarna och den andra från Rogen som jag länge varit på gång att besöka. Tänk om vi lät lite fler skogar leva sina fulla liv likt dessa. Otroligt vackert och visst blir man extra sugen på att åka skridskor när man ser så fina isar.

Gotland runt med kajak

Jag har besökt Sveriges högsta ö med kajak, men ännu inte någon av de två största öarna. Nåja, den som spar han har och ett äventyr blir som allra bäst om platserna man färdas till är obesökta sen innan. Att paddla runt Gotland har alltid lockat och om jag låter bli att besöka ön innan dess tror jag det blir bättre, men det ska sägas att jag inte är överförtjust att paddla längs en landremsa utan någon skärgård, så frågan är hur kul Gotland runt egentligen är? Kommentera gärna ni som har gjort det. Skånekusten tyckte jag t.ex. var den absolut tråkigaste biten då jag paddlade hela Sveriges kust. Oavsett blir man ändå inspirerad och sugen på att ge sig ut när man ser andra paddla runt ön som i denna korta film av Eike Köhler, 350km på 12 dagar. Passa även på att titta på någon av hans andra välproducerade kajakfilmer, t.ex. Göteborg till Helsingfors. De flesta är textade till engelska, slå på autoöversättningen annars om du inte är en fena på tyska. 

De stora skogsäventyren - Pessinki fjällurskog

I sin serie De stora skogsäventyren har Peter Persson släppt ytterligare ett avsnitt, den här gången från Pessinki naturreservat. För mig som vurmar extra mycket för skogen samt gillar friluftsliv är det mer eller mindre julafton varje gång en ny film dyker upp och de blir bara bättre och bättre för varje gång. Området bjuder på mycket fjällbjörkskog men också en del riktigt fina urskogsartade barrnaturskogar mot slutet.

Det här är riktiga skogar, alltså inte planteringar och kalhyggen som idag utgör majoriteten av skogslandskapet. Skogsarealen av riktig skog är idag tyvärr försvinnande liten och om inte allmänheten känner till hur illa det är tror jag inte heller vi kommer få till någon förändring för skogsindustrin har pengar och makten. Där tycker jag Peter gör ett väldigt bra jobb, alltså att väcka naturintresset och visa vad vi håller på att förlora om maskinerna får ha sin gång.

Privata kalhyggen (sålda av Sveaskog för att undgå miljöcertifieringen) i Jokkmokk - Skogsmissbruket. Foto: Marcus Westberg

Skogen kommer tillbaka och för varje träd som tas ner planteras två nya brukar vara standardargumentet från skogsindustrin och ingenting kan vara mer fel. Det handlar om rena plantager men den riktiga skogen som bildats under århundraden, ja under flera tusen år, och som aldrig varit kalhuggen kommer inte tillbaka på de omloppstider mellan 60-80 år som är allenarådande idag. Det är alltså den sista spillran riktig skog, utan formellt skydd, som aldrig planterats eller kalhuggits som vi ska vara väldigt rädda om och som tyvärr skövlas av de miljöcertifierade skogsbolagen med Sveaskog i spetsen.

Adapter till kajakkompass

Ungefär 6 år och åtminstone 6 000 kajakkilometer senare kan jag bara konstatera att Silva 85 är en kompetent kompass. Det är framförallt storleken på siffrorna och den lugna gången som gör att jag tycker denna sticker ut lite extra bland alla kompasser. Under min sverigepaddling sommaren 2015 blev det också väldigt tydligt att just en stabil kompassros är viktigt vid långa överfarter då det gäller att hålla en exakt kurs i timmar och många gånger helt utan något visuellt mål. Då paddlade jag Skim Kayaks Differ men kör numera Beaufort LV på mina långturer och om jag får för mig att paddla hela kusten igen är det garanterat den nya kajaken jag tar med på färden.

Beaufort LV ute på en vårtur.

 Den som känner till Skim Kayaks nyare modeller (challenge-serien) vet att däcket har en något okonventionell utformning med längsgående "rännor" som är där för att styva upp konstruktionen. De är väldigt praktiska till förvaring av runda föremål så som vattenflaskor och dylikt men plattare ytor för kompass saknas helt.

Silva 85 med en 3D-printad adapter.

På mitt jobb har vi några 3D-skrivare så varför inte tillverka en adapter mellan den knepiga däckformen och kompassen? Det enda jag gör på jobbet är att rita saker i 3D-program så det kan jag rätt bra, det knepiga är dock att få in komplicerade ytor i programmet med enbart linjal, papper och penna, men med lite tålamod och kanske lite tur lyckades jag förvånansvärt bra.

Prusa i3 MK3 - väldigt mycket 3D-printer för pengarna om du frågar mig.

 

Hållaren är printad i PLA som är ett nedbrytningsbart material, vanligtvis tillverkat av majsstärkelse eller rörsocker. Kanske inte ett jättebra val för havsmiljö men hittills har adaptern hållit bra och vittrar den sönder kan jag printa ut en ny. Designen är gjord så att jag enkelt kan sätta fast den med gummicord då jag inte vill borra några hål i kajaken samt ha möjlighet att ta bort kompassen då jag inte är på långtur.

Gummicorden håller adaptern på plats.

Förmodligen är jag den enda som har en Silva 85 på en Beaufort LV, men om du som läser mot förmodan kör samma kombination och önskar något liknande, skicka ett PM så kan jag bistå med 3D-filer utan kostnad.

Koli Nationalpark

Det gäller att hålla liv i traditionen, nämligen att årligen besöka en finsk nationalpark. Den här gången styrde vi bilen rakt österut mot Koli, nära den ryska gränsen. Första natten spenderades i en timrad fin liten stuga i ett intilliggande naturreservat och natt två inne i nationalparken, i tält. Platsen är lättillgänglig med bil och lederna korta vilket tyvärr innebar extremt mycket folk för att vara Finland. Lite väl turistigt för min smak, men utsikten över den stora sjön Pielisjärvi är magnifik. Hade säkerligen varit fint att paddla här. Det får bli nästa projekt, nämligen att med kajak utforska de stora sjöarna i Finland.

En stuga öppen och gratis för alla nära Keihäsjoki 

Vattendraget intill timmerstugan.

Trattkantareller

Höstfärger vid Keihäsjoki naturreservat.

Fin naturskog vid Keihäsjoki.

Vy från toppen i Koli. Här Pielisjärvi med Ryssland långt i fjärran.

Pielisjärvi sett norrut. Sjön är drygt 100km lång och Finlands femte största.

Perfekta små klippiga öar för tält.

Lunchplats med utsikt. Granen fick agera kamerastativ.

Riktiga gamla skogar i parken. Inga plantager, kalhyggen och skit.

En av Kolis högsta punkter sett från en av stigarna i dalgången.

En timrad vedbod

Ni som följer mig har nog märkt att det varit tyst ett tag och det här är väl den främsta anledningen tillsammans med en del andra bygg- och syprojekt, mer om det senare. Vedboden tog mer eller mindre det mesta av min lediga tid och ork vid stugan i Finland, den här sommaren.

Inklämd mellan stenar och träd, här på plats i skärgården.

 

Det blev en timrad sak med svagt lutande långsidor i klassisk finsk stil. Morbror Stig högg stockarna i vintras och kusinen Kim visade mig grunderna innan jag på egen hand timrade allt med elsåg. Kusin Malin med man hjälpte mig med transporten ut till skärgårdsön och morbror Seth körde ut takplåtarna som Kim och jag monterade på slutet. Tack alla!

Gissar att jag lagt närmare 100h totalt, åtminstone, förmodligen ännu mer om man räknar med allt. Kim säger han timrar en vedbod på 20h så det har inte gått snabbt inte, men med tanke på att jag varit väldigt (onödigt?) noggrann samt är kontorsarbetare till vardags får det väl anses godkänt. Vem har å andra sidan bråttom? Om några år får vedboden förhoppningsvis samma fina patina som dörren, vars brädor jag sparat från den gamla vedboden.

Timrade på fastlandet. Här med sladdlös Husqvarna 535i XP. Väldigt trevligt att slippa avgaser.

Tungan rätt i mun.

 

Inte långt kvar nu. Ungefär 1,5 varv per arbetsdag var mitt tempo.

Det tog 40h att timra allt och endast 20min att riva.

Grunden på plats. Nu börjar det roliga att pussla ihop stockarna igen.

Monterad och klar på plats i skärgården.

Taklagsfesten är nära.

Handtag från skogen.

Regnvatten är bra att ha!

Kajakramp 2.0

Under sommarhalvåret bor jag på en skärgårdsö och använder enbart kajaken som transportmedel. För ett par år sedan byggde jag en enkel kajakramp för att underlätta upptagning och isättning av kajaken, men jag kom ändå inte bort från det kritiska momentet då man skall ner i, eller ur, sittbrunnen med risk för att vågor sköljer in i brunnen då inte kapellet är på. Tankar på att bygga något mer rejält där man kan göra sig startklar "på land" och sen enkelt skjuta sig ut i vattnet har grott ett tag. I år blev det dags att förverkliga mina idéer.

Den nya rampen testkörs.

Själva huvudidén har jag snappat upp från nätet och sedan förfinat designen så att den passar mina behov bättre. Enkelt förklarat är det egentligen bara ett par brädor ståendes på högkant,  med några tygband mellan som kajaken vilar/glider på. Innerbredden är 60cm och längden på hela rampen 4m. Banden sitter jämnt fördelade på ett avstånd av ca. 57cm. Virket är tryckimpregnerat och huvudreglarna håller dimensionen 120x28mm. Vanligt trallmått med andra ord. Till det ett par mindre 45x28mm-reglar för att klämma fast tygbanden som jag beställde från Extremtextil. Det är egentligen samma typ av polyesterband som sitter på säkerhetsbälten i bilar och klassade för 2200 kg. Banden är 50mm breda och i ändarna vek jag dem ett par gånger och sydde för att de skall hållas på plats. Längden på banden anpassades så att de var helt raka från början, men de töjer sig en del och konstruktionen ger efter, så i slutändan blev det ganska perfekt. Med andra ord, lägg inte till extra längd för att få rätt båge på banden, det sköter sig självt.

Byggplats med utsikt.

50mm polyesterband från extremtextil.de

 

Eftersom min kajak ofta är lastad och tung ville jag ha ett par kölrullar i slutet av rampen.  En rulle räcker om man är försiktig men jag märkte på min förra ramp att botten på kajaken lätt trycks in om man har lite för mycket last. Dessutom är svarta gummirullar heller ingen bra grej om man inte vill ha nya ränder på sin kajak, så de nya rullarna är i polyurethan från tillverkaren Stoltz och är 195mm långa. Till dem gjorde jag en enkel vagga med rostfria gångjärn och tryckimpregnerat virke. Reglarna för kölrullarna är 95x45mm för att få rullarna något lägre ner och i ungefär samma nivå som tygbanden.

Kajakramp med kölrullevagga i slutet.

Rostfria gångjärn till vaggan.

Vattenståndet i Bottenviken varierar en del så därför fick jag idén att sätta på ett par 25l-plastdunkar i slutet av rampen så att den på så vis alltid hålls i samma position. Jag testade med både tre och fyra dunkar men det blev lite för mycket att trycka ner med kajaken. Två stycken är perfekt! Dunkarna sitter inte fast utan är bara inklämda i en träram och hålls på plats av rampens egenvikt. Innermåttet på facket är 243x410mm. Tack vare dunkarna slipper jag även algpåväxt på banden då de för det mesta är ovanför vattenytan.

Plastdunkarnas position.

Jag är väldigt nöjd med hur bra rampen fungerar och vaggan med kölrullarna är en väldigt praktisk extrautrustning, likaså plastdunkarna. Vill man göra det riktigt enkelt så skippa dunkarna och kölrullarna. Fungerar säkert alldeles utmärkt det med. Nu återstår att se hur länge bygget håller. Nästa version gör jag i aluminium. Lägger med en film som visar hur rampen fungerar i praktiken. Hoppas den kan inspirera.

Vilopositionen där jag lastar i, eller ur, kajaken.