tisdag 1 december 2020

Adapter till kajakkompass

Ungefär 6 år och åtminstone 6 000 kajakkilometer senare kan jag bara konstatera att Silva 85 är en kompetent kompass. Det är framförallt storleken på siffrorna och den lugna gången som gör att jag tycker denna sticker ut lite extra bland alla kompasser. Under min sverigepaddling sommaren 2015 blev det också väldigt tydligt att just en stabil kompassros är viktigt vid långa överfarter då det gäller att hålla en exakt kurs i timmar och många gånger helt utan något visuellt mål. Då paddlade jag Skim Kayaks Differ men kör numera Beaufort LV på mina långturer och om jag får för mig att paddla hela kusten igen är det garanterat den nya kajaken jag tar med på färden.

Beaufort LV ute på en vårtur.

 

Den som känner till Skim Kayaks nyare modeller (challenge-serien) vet att däcket har en något okonventionell utformning med längsgående "rännor" som är där för att styva upp konstruktionen. De är väldigt praktiska till förvaring av runda föremål så som vattenflaskor och dylikt men plattare ytor för kompass saknas helt.

Silva 85 med en 3D-printad adapter.

 

På mitt jobb har vi några 3D-skrivare så varför inte tillverka en adapter mellan den knepiga däckformen och kompassen? Det enda jag gör på jobbet är att rita saker i 3D-program så det kan jag rätt bra, det knepiga är dock att få in komplicerade ytor i programmet med enbart linjal, papper och penna, men med lite tålamod och kanske lite tur lyckades jag förvånansvärt bra.

Prusa i3 MK3 - väldigt mycket 3D-printer för pengarna om du frågar mig.
 
 

Hållaren är printad i PLA som är ett nedbrytningsbart material, vanligtvis tillverkat av majsstärkelse eller rörsocker. Kanske inte ett jättebra val för havsmiljö men hittills har adaptern hållit bra och vittrar den sönder kan jag printa ut en ny. Designen är gjord så att jag enkelt kan sätta fast den med gummicord då jag inte vill borra några hål i kajaken samt ha möjlighet att ta bort kompassen då jag inte är på långtur.

Gummicorden håller adaptern på plats.

Förmodligen är jag den enda som har en Silva 85 på en Beaufort LV, men om du som läser mot förmodan kör samma kombination och önskar något liknande, skicka ett PM så kan jag bistå med 3D-filer utan kostnad.

fredag 25 september 2020

Koli Nationalpark

Det gäller att hålla liv i traditionen, nämligen att årligen besöka en finsk nationalpark. Den här gången styrde vi bilen rakt österut mot Koli, nära den ryska gränsen. Första natten spenderades i en timrad fin liten stuga i ett intilliggande naturreservat och natt två inne i nationalparken, i tält. Platsen är lättillgänglig med bil och lederna korta vilket tyvärr innebar extremt mycket folk för att vara Finland. Lite väl turistigt för min smak, men utsikten över den stora sjön Pielisjärvi är magnifik. Hade säkerligen varit fint att paddla här. Det får bli nästa projekt, nämligen att med kajak utforska de stora sjöarna i Finland.

 

En stuga öppen och gratis för alla nära Keihäsjoki 

Vattendraget intill timmerstugan.

Trattkantareller

Höstfärger vid Keihäsjoki naturreservat.

Fin naturskog vid Keihäsjoki.

Vy från toppen i Koli. Här Pielisjärvi med Ryssland långt i fjärran.

Pielisjärvi sett norrut. Sjön är drygt 100km lång och Finlands femte största.

Perfekta små klippiga öar för tält.

Lunchplats med utsikt. Granen fick agera kamerastativ.

Riktiga gamla skogar i parken. Inga plantager, kalhyggen och skit.

En av Kolis högsta punkter sett från en av stigarna i dalgången.

fredag 18 september 2020

En timrad vedbod

Ni som följer mig har nog märkt att det varit tyst ett tag och det här är väl den främsta anledningen tillsammans med en del andra bygg- och syprojekt, mer om det senare. Vedboden tog mer eller mindre det mesta av min lediga tid och ork vid stugan i Finland, den här sommaren.

Inklämd mellan stenar och träd, här på plats i skärgården.

 

Det blev en timrad sak i klassisk finsk stil. Morbror Stig högg stockarna i vintras och kusinen Kim visade mig grunderna innan jag på egen hand timrade allt med elsåg. Kusin Malin med man hjälpte mig med transporten ut till skärgårdsön och på slutet fixade Kim och jag plåttaket. Tack alla!

Gissar att jag lagt närmare 100h totalt, åtminstone, förmodligen ännu mer om man räknar med allt. Kim säger han timrar en vedbod på 20h så det har inte gått snabbt inte, men med tanke på att jag varit väldigt (onödigt?) noggrann samt är kontorsarbetare till vardags får det väl anses godkänt. Om några år får vedboden förhoppningsvis samma fina patina som dörren, vars brädor jag sparat från den gamla vedboden.

Timrade på fastlandet. Här med sladdlös Husqvarna 535i XP. Väldigt trevigt att slippa avgaser.

Tungan rätt i mun.
 
Inte långt kvar nu. Ungefär 1,5 varv per arbetsdag var mitt tempo.

Det tog 40h att timra allt och endast 20min att riva.

Grunden på plats. Nu börjar det roliga att pussla ihop stockarna igen.

Monterad och klar på plats i skärgården.

Taklagsfesten är nära.

Handtag från skogen.

Regnvatten är bra att ha!

söndag 9 augusti 2020

Kajakramp 2.0

Under sommarhalvåret bor jag på en skärgårdsö och använder enbart kajaken som transportmedel. För ett par år sedan byggde jag en enkel kajakramp för att underlätta upptagning och isättning av kajaken, men jag kom ändå inte bort från det kritiska momentet då man skall ner i, eller ur, sittbrunnen med risk för att vågor sköljer in i brunnen då inte kapellet är på. Tankar på att bygga något mer rejält där man kan göra sig startklar "på land" och sen enkelt skjuta sig ut i vattnet har grott ett tag. I år blev det dags att förverkliga mina idéer.

Den nya rampen testkörs.


Själva huvudidén har jag snappat upp från nätet och sedan förfinat designen så att den passar mina behov bättre. Enkelt förklarat är det egentligen bara ett par reglar med några tygband mellan som kajaken vilar/glider på. Virket är tryckimpregnerat och huvudreglarna håller dimensionen 120x28mm. Vanligt trallmått med andra ord. Till det ett par mindre 45x28mm-reglar för att klämma fast tygbanden som jag beställde från Extremtextil. Det är egentligen samma typ av polyesterband som sitter på säkerhetsbälten i bilar och klassade för 2200 kg. Banden är 50mm breda och i ändarna vek jag dem ett par gånger och sydde för att de skall hållas på plats. Längden på banden anpassades så att de var helt raka från början, men de töjer sig en del och konstruktionen ger efter, så i slutändan blev det ganska perfekt. Med andra ord, lägg inte till extra längd för att få rätt båge på banden, det sköter sig självt.

Byggplats med utsikt.

50mm polyesterband från extremtextil.de

 

Eftersom min kajak ofta är lastad och tung ville jag ha ett par kölrullar i slutet av rampen.  En rulle räcker om man är försiktig men jag märkte på min förra ramp att botten på kajaken lätt trycks in om man har lite för mycket last. Dessutom är svarta gummirullar heller ingen bra grej om man inte vill ha nya ränder på sin kajak, så de nya rullarna är i polyurethan från tillverkaren Stoltz och är 195mm långa. Till dem gjorde jag en enkel vagga med rostfria gångjärn och tryckimpregnerat virke. Reglarna för kölrullarna är 95x45mm för att få rullarna något lägre ner och i ungefär samma nivå som tygbanden.

Kajakramp med kölrullevagga i slutet.

Rostfria gångjärn till vaggan.


Vattenståndet i Bottenviken varierar en del så därför fick jag idén att sätta på ett par 25l-plastdunkar i slutet av rampen så att den på så vis alltid hålls i samma position. Jag testade med både tre och fyra dunkar men det blev lite för mycket att trycka ner med kajaken. Två stycken är perfekt! Dunkarna sitter inte fast utan är bara inklämda i en träram och hålls på plats av rampens egenvikt. Tack vare dunkarna slipper jag även algpåväxt på banden då de för det mesta är ovanför vattenytan.

Plastdunkarnas position.


Jag är väldigt nöjd med hur bra rampen fungerar och vaggan med kölrullarna är en väldigt praktisk extrautrustning, likaså plastdunkarna. Vill man göra det riktigt enkelt så skippa dunkarna och kölrullarna. Fungerar säkert alldeles utmärkt det med. Nu återstår att se hur länge bygget håller. Nästa version gör jag i aluminium. Lägger med en film som visar hur rampen fungerar i praktiken. Hoppas den kan inspirera.

Vilopositionen där jag lastar i, eller ur, kajaken.



Kajaktur till Tankar

Den årliga kajakturen till utposten Tankar i den Österbottniska skärgården kan nu läggas till handlingarna. I år tajmade vi in turen med en guidad fyrvisning på ön, vilket blev lite av ett antiklimax för mig då det visade sig att man inte fick komma hela vägen upp till prismat utan vi fick trängas på våningen under där det bara fanns ett par små fönster i nordlig och östlig riktning. Tydligen var prismat gjort för hand och extremt dyr så de ville väl inte ta upp klåfingriga turister där, vilket jag kan förstå. Hade dock gärna velat se skärgården söder om fyren från ovan, men det kanske kan bli av en annan gång. Hur som helst två fina paddeldagar och bra tältplats. Vad mer kan man begära?


Lunchplats i lä för vinden (som vi hade i ryggen hela dagen).

Tältplats med utsikt mot Karlebys hamninlopp.
Biffar med kantarellsås stod på menyn.

Tankar sett från tältplatsen.

Ådberget med Tankar i fjärran.

Tankar fyr by night.

Fullmånen visade sig bland molnen.

Vy från Tankar fyr.

Gästhuset på Tankar.


Svalor och Vaser på Tankar.

Finfärgad fyr.

måndag 23 mars 2020

Packrafting i Göteborgs skärgård

Lördag
När solen lyser och vindarna är måttliga vill jag ut på havet. Tyvärr har jag ingen kajak med mig här i Göteborg för denna gången, men med en packraft går det enkelt att ta sig till en egen ö och båten är såpass liten att den hoppackad ryms på cykelns pakethållare.

En ouppblåst packraft på Styrsö.

Efter lunch trampar jag bort från stadens stress och dess dåliga luft ut till de något mer friskare vindarna vid Saltholmen. Den här gången hoppar jag på snabbfärjan ut till Styrsö och paddlar sen därifrån i den svaga medvinden söderut. Jag har varken torrdräkt eller flytväst med mig så jag går hela tiden nära land ifall något oförutsett skulle inträffa.

Tältresning på Stora Rävholmen.

Paddlingen är kort, men det viktiga är att komma till en egen ö utan att riskera liv och lem. Strax söder om Styrsö ligger Stora Rävholmen som är en del av försvarets övningsområde. Idag ser jag ingen aktivitet så kliver iland trots de stora varnande skyltarna. Här har jag varit några gånger förut, både i sällskap med andra men också själv en fantastisk solotur jag gjorde i mars 2014, ja faktiskt min första solotur någonsin och kanske den som jag har tydligaste minnen från.

När tältet står jobbar jag på solbrännan.

Stora Rävholmen

Stranden är helt belamrad med plastskräp så förmodligen har ingen varit här och städat den för i år. Jag gillar att paddla längs västkusten men alla drivor av skräp tar verkligen udden av upplevelsen. Det i kombination med den vältrafikerade skärgården är också en stor anledning till varför jag föredrar östkusten. Favoritsträckan av Sveriges hela kust är och förblir norr om Kalmar hela vägen upp till Stockholm. För numera kan jag stoltsera med att faktiskt ha sett hela Sveriges kust från min kajak.

Vinga fyr i väster och en packraft på Stora Rävholmen.

Färgmatchad utrustning i Göteborgs skärgård.

Idag är båttrafiken väldigt blygsam med undantag för några större fartyg som ligger ankrade längre ut mot Vinga fyr. Deras lampor lyser som stjärnor i fjärran och jag hör ett dovt muller från motorerna. Här finns gott om drivved så lägerelden är ingenting att spara på, speciellt inte nu när temperaturen ligger kring fryspunkten. Jag värmer mig en stund och kryper sen ner i säcken, men det är så kallt att jag får komplettera med fleecetröjan över höften och dunjackan på överkroppen innan jag lyckas somna, trots tresäsongsdunsäck.

Tekok med KleanKanteen Steel Cup.

Stjärnklart och kallt, men elden värmer.

Söndag
Vid sjutiden vaknar jag av att solen värmer behagligt mot tältet. Vet inte hur många minusgrader det var under natten men kallt var det i alla fall och i viken har vattnet frusit till is. Det är svalare idag och blåser mer än gårdagen, men det fina är att vinden bytt riktning helt och ger mig hjälp tillbaka.

Ute blåser kallt men i tältet värmer solen skönt till frukost.

Efter frukosten paddlar jag den korta biten över till Styrsö, packar ihop min båt och vandrar sen någon kilometer till båthållplatsen via de fina naturstigarna som finns här. Jag kunde ha paddlat längs stranden likt igår, men omväxling förnöjer. Får se när jag tar mig ut med packraften igen. Älskar friheten och möjligheterna den ger, till skillnad från kajaken som är något klumpig om man skall förflytta sig mellan sjöar och vattendrag. Den som lever får se vart nästa packraftingäventyr bär av.

Packraft, paddlar och ryggsäck. Allt i ett smidigt format.